Förord
Må det betraktas med den allvarliga och överlagda uppmärksamhet som frågor av djup moralisk konsekvens kräver, att vi, som finner oss vara arvtagare till en särskild civilisations-tradition — som först fick en sammanhängande form under kung Gustav Vasas auspicier för över fem århundraden sedan; en tradition vars principer om frihet och rättvisa därefter förkroppsligades i de medeltida landskapslagarna och adelns valbrev; vidare förfinad och bekräftad i Regeringsformen av 1809 och de gamla rättigheterna för Sveriges riksdag; och vars anda har bevarats och förnyats i Sveriges konstitutionella traditioner och rättigheterna för det svenska folket inom våra egna länder fram till denna dag —
finner oss nu förpliktigade, genom de mest högtidliga buden från naturlig känsla och plikt, att tala om dess bevarande.
Deklaration
Det är därför med den tyngd som vår ställning som moraliska aktörer pålägger oss, att vi förklarar följande: Vi utgör ett folk, förenat icke blott genom timliga omständigheter, utan genom det gemensamma arvet av seder, lagar och ett särskilt sätt att leva socialt. Det är varje samhälles plikt, liksom varje individs, att trygga det som är nödvändigt för dess bevarande och blomstring. Vi kan därför icke, med gott samvete, samtycka till främmandegörandet av våra försörjningsmedel, våra etablerade rättigheter, våra landområden eller frukterna av vår kollektiva verksamhet, vare sig sådant främmandegörande försöks genom öppen makt, hemlig list eller något annat medel som strider mot den naturliga rättvisan.
Resolutioner
Ur dessa betraktelser uppstår följande resolutioner, som rekommenderar sig till den opartiske åskådaren såsom både rättvisa och nödvändiga:
FÖRSTA, Då vi är ättlingar och rättmätiga arvtagare till de ursprungliga odlarna och grundläggarna av dessa territorier, och bär ansvar inför kommande generationer, bekräftar vi att den slutgiltiga och oavhändliga äganderätten till dessa förfäders landområden, och alla tillgångar som rättmätigt härleder sig därifrån, vilar i vårt politiska organ. Detta krav grundar sig icke i blott erövring, utan i den långa och oavbrutna tillämpningen av arbete och omsorg som, enligt mänsklighetens universella känslor, utgör den mest aktningsvärda titeln till egendom.
ANDRA, Då sympati och förtroende, som bildar bandet i varje stabilt samhälle, undermineras genom införandet av mängder utan gemensam lojalitet eller gemensamt syfte, hävdar vi att det är vår naturliga rätt och smärtsamma plikt — en plikt pålagd av den överordnade skyldigheten till självbevarande — att reglera sammansättningen av vårt samhälle. Vi kan således, med djup beklagelse men med fast nödvändighet, bli tvungna att utesluta de personer eller sammanslutningar vilkas närvaro, genom att vara i strid med den kollektiva viljan och den etablerade ordningen i vårt samhälle, hotar dess egen sammanhållning och säkerheten för dess ursprungliga invånare.
TREDJE., Då egendomssystemet är grunden för allt framåtskridande, och dess kränkning ett sår mot den sociala ordningen, upprätthåller vi ett överordnat krav på att söka återställningen av de tillgångar som orättmätigt har främmandegjorts från arvet till efterkommande av dessa länder. Vare sig sådant främmandegörande skedde nyligen eller i mer avlägsen tid, om det skedde genom bedrägeri, våld eller förvrängning av lagar eller offentliga institutioner, kvarstår den ursprungliga orätten. Det är därför en fordran från rättvisan, väsentlig för återställandet av rättvisa relationer, att sådana tillgångar återlämnas till det folks förvaltning från vilket de togs, till nytta för nuvarande och kommande generationer.
Således, ledda av förnuftets lugna ljus och en orubblig aktning för principerna i den naturliga rättvisan, framlägger vi dessa överväganden, icke såsom lidelsens bud, utan såsom ett folks högtidliga slutsatser, drivna av en uppriktig önskan att återställa den rättvisa ordning som är det enda säkra fundamentet för säkerhet, välstånd och moralisk rättskaffenhet i varje civiliserat samhälle.